Gick upp kkl. 04:15 efter en ångestladdad natt med väldsigt lite sömn. Den ångest jag hade när jag gick var det absolut obehagligaste jag någonsin känt, lyckades på något sätt, fråga mig inte hur, få hjärnan att acceptera att jag ska genomföra en Järnman idag.
Gick till tävlingsområdet vid kl. 06:00 , prickades av och fick startnumret påmålat på benet, fixade lite med min plats, ställde iordning skor, hjälm m.m.
Drog på våtdräkten och gick till starten, fick massa ryggdunkningar och råd från publik och medtävlare. Tack Micke Rosén för rådet med 40 lugna tag.
Startskottet gick och jag kom i vattnet någonsin i mitten, tog mina 40 lugna tag och simmade sedan Tarzansim ut till första bojen vid ca 300m, fick ett kraftigt slag över hälsenan och vaden drog ihop sig och krampade direkt. Detta var precis det mardrömmsscenario jag hade hafr ångest för. Simmade sedan resterande 3500m med kramp från och till, simmade från båt till båt, där avgjordjag om jag skulle fortsätta eller ej. På något mirakulöst sätt tog jag mig runt och jag kan villigt erkänna att jag aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Kommer gå åt en drös psykologer att få ner mig i öppet vatten igen.
Att jag skulle klara mitt mål på 10:30 var uteslutet redan efter 300m simning, därefter var fokus att genomföra till varje pris, en krutgubbe viker sig inte, så är det bara.
Jag vinglade uppför den provosoriska rampen och vinglade till min cykel. Hade ingen känsel i varken händer eller fötter, vilket det gjorde det extrtemt svårt att få på hjälm och cykelskor. Kroppen var helt utpumpad och balanssinnet var helt utslaget när jag satt mig på cykeln, lyckades vingla fram i ca 5km sedan var jag tvungen att stanna innan jag skulle skadat mig själv eller någon utomstående. Satt vid vägkanten och försökte få igång blodcirkulationen och vilade till balanssinnet började kännas något bättre. Efter det lyckades jag genomföra cyklingen ganska hyfsat, bara ca 30min sämre än planerat. Den fråga jag ställer mig själv är, hur i helv... kunde funktionärerna släppa iväg mig på cyklingen, dom måste väl sett mitt katastrofala tillstånd.
Efter ca 4km träffade jag på en skittrevlig kille från Kalmar som verkade känna varenda människa i Kalmar, han hette Ola Schwatz. Vi sprang och peppade varandra hela vägen in i mål. Skitskoj att ha någon att prata med under slutet av denna jobbiga resa, avståndet till vätskekontrollerna blev på något sätt kortare. Ganska tidigt bestämde vi att gå under 13tim, men det krävdes en rejäl spurt på slutet för att gå i mål på 12:57. Tack Ola du räddade min dag.
Tack Stina för all support och markservice. Tack alla Ni från Väsby som hejade på, tack alla medtävlare som kom med hejarop längs med löparbanan. Ni var underbara allihopa
Grattis alla från Väsby som tävlat i helgen - Väsby triathlon rules....
over & out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar